Historien om Wikegårds

Wikegårds fick sitt namn i mitten av 1800-talet då en bonddräng vid namn Johan Mickel Nilsson (bilden till vänster) inför sitt giftemål med Karolina Emeli Andersdotter skaffade sig ett stycke mark i Högtomta. Hit fraktade Mickel Nilsson ett stort antal stenflisor för att bygga en stenlada. Bygget blev dessvärre inte av, då Mickel istället köpte ett större stycke mark (ca 5 hektar) några kilometer från den ursprungliga marken. Hit fraktades därför stenflisorna och området döptes till Wikegårds. 

Våren 1880 var stenladan i det närmaste klar och familjen – bestående av pappa Mickel, mamma Emeli och dotter Matilda flyttade dit. Drygt ett år senare stod boningshuset klart och ytterligare en dotter – Alma Sofia – föddes. Hon var den första som föddes på Wikegårds och led redan från barnsben av problem med sina ben, vilket tidvis gjorde att hon hade svårt att gå. Hennes far fick bland annat bära henne till guds bord för nattvardskonfirmation. Dottern Matilda bodde redan som liten mycket hos sina morföräldrar i Småland och deltog inte i arbetet på Wikegårds. Hon blev kvar och gifte sig i Småland. 

Därefter föddes ytterligare en dotter och fyra söner på Wikegårds innan mamma Emeli plötsligt dog 46 år gammal. Därefter blev det den då 14-åriga dottern Alma som fick ta över moderns ansvar, bland annat att uppfostra sina fem yngre syskon. Det var ett tungt ansvar. 

Vi vet inte riktigt hur deras levandsförhållanden såg ut, men innan boningshuset stod klart så lagades all mat i ladan, i en stor stenugn. Luckan täcktes med en stor stenflisa och tätades med blöta trasor. 
Utöver det hölls kossor på gården som om somrarna betade på den gamla marken i Högtomta, ett par kilometer från Wikegårds. Vi kan idag bara gissa hur många gånger Alma och hennes syskon gått den vägen för att vattna kreaturen med ett ok över axlarna. 

Pappa Mickel Nilsson hade svårt att se hur hårt hans dotter Alma fick arbeta. Familjen hade svårt att få pengarna att räcka. 1912 var skatten 17,92 kronor och Mickel jobbade hårt med mark och djur medan Alma fick ha ansvaret för hus och syskon. Gårdens gamla boningshus, numera vandrarhem har fortfarande en krona i skuld sedan byggnationen 1882.Wikegårds har aldrig haft hästar, gården har istället skötts av oxar fram tills en liten traktor tog över i mitten på 1900-talet.

Åren gick och de yngsta fem syskonen emigrerade till Amerika. 1921 dog Mickel Nilsson. Då hade alla syskonen förutom äldsta dottern Matilda flyttat till Amerika och Alma var den enda som var kvar på Wikegårds. Hon fick hjälp av Matildas son Axel som flyttade dit och den hjälpen varade i 38 år. Axel var smed och hade under sin barndom hjälpt sin far med det mesta i ett jordbruk. Det var kunskaper som kom väl till pass, då Wikegårds nu var i behov av upprustning. 1923 byggde Axel sin smedja på gården i vilken han under många år smidde åt bönder och fiskare i Persnäs och Källa. Axel var en driftig karl som började jobba i ett snickarlag som renoverade hus och gårdar, han utförde rör- och cementjobb och blev också ordförande i bygdens tröskverksförening. Hans arbete märks än idag då Axel var en av de drivande krafterna bakom att det blev en väg mellan Frönäs och Trosnäs.

Axel sades ibland ha kontakt ”med någon högre makt”. Markerna kring Wikegårds gav förhållandevis höga skördar och korna mjölkade mycket bra. Det fick dock sin förklaring när det visade sig att Axel betydligt tidigare än alla andra börjat använda konstgödsel och kraftfoder. 

1958 – 48 år efter sin flytt – återvände yngsta systern Anna hem till Wikegårds och återförenades med sin syster Alma. Systrarna hade haft brevkontakt under alla dessa år. Anna förde med sej 10 par skor för sin resa, medans Alma endast ägde dom hon gick i och finskorna ämnade för kyrkobesöket. Det blev ett känsloladdat möte mellan dem. Vi kan bara spekulera i Almas funderingar om sitt livsval och hur hennes liv blivit om även hon emigrerat till det stora landet i väster.

Strax därefter, 1959, avled Alma Nilsson en morgon i mars. Hon jobbade som vanligt i ladugården när hon plötsligt faller ihop och avlider. Hon följdes av sina församlingsmedlemmar till sista vilan. Officianten vid begravningen uttryckte: Idag är ingen sorgens dag, nu har äntligen Alma mött sin frälsare.

Systersonen Axel fortsatte driva jordbruk på Wikegårds fram till 1968 då även han gick ur tiden. Han var den sista som levde på jordbruket kring Wikegårds. Campingverksamheten startade 1980. På 90-talet köptes angränsande marker in och idag består Wikegårds av 24 hektar. Många är gästerna idag som njuter av fridfullheten på Wikegårds, medans förr i tiden kretsade det kring att skaffa mat för dagen och överleva till nästa.

Idag är det Mickel Nilssons barnbarns barnbarnsbarn som sätter sin prägel på Wikegårds. Arbetet med gården sker med stor försiktighet och aktning för gårdens historia som famljen gärna vill bevara och berätta vidare.